Ökentyper

Vetenskapligt skiljer man mellan två huvudtyper av öknar, torröknar (belägna i tropiska och subtropiska områden) och köldöknar (belägna i kalla områden). De förra upptar omkring 1/5 av jordytan. Gemensamt för båda typerna är ett så ogynnsamt klimat att växtlighet nästan helt saknas. Gränsen mellan öken å ena sidan och stäpp eller torrsavann å den andra är svår att dra, men oftast låter man nederbördsmängden vara avgörande; har ett område mindre årsnederbörd än 200-250 mm och mycket hög avdunstning kallas det öken. Med en annan indelningsgrund talar man om extremt arida (mycket torra), arida (torra) och semiarida (halvtorra) zoner. Denna indelning grundar sig på förhållandet mellan årsnederbörd och årlig avdunstning (potentiell evapotranspiration). I den extremt arida zonen är nederbörden mindre än 3 % av avdunstningen. Motsvarande värden är i den arida zonen 3-20 % och i den semiarida 20-50 %. De arida och extremt arida zonerna utgör tillsammans 20 % av jordens landyta, de semiarida ytterligare 15 %. Öknarnas läge och utbredning beror på en rad samverkande faktorer.

Öknens karakteristiska terrängformer skapas av vindens erosion och avlagring, t ex dynfält, av de sällsynt förekommande men desto våldsammare och mer förödande vattenflödena samt av kemisk vittring (saltkrustor) och solsprängning. Att solsprängningen har viss betydelse beror på att det stora antalet solskenstimmar om dagen i kombination med stark utstrålning nattetid medför stora temperaturvariationer under dygnet; skillnaden mellan dag- och nattemperatur kan således överstiga 40º C.
I varma öknar uppstår olika landskapstyper, som benämns efter markytans utseende med namn av arabiskt ursprung: hamada, reg, serir och erg. Hamada (klippöken) är högslätter eller platåer där vinderosionen har blåst bort finmaterialet och lämnat en yta av berggrund med eller utan lösa stenar och block. Reg (så benämnda i västra Sahara) eller serir (östra Sahara) betecknar grusöken, dvs slätter eller dalbottnar som täcks av grusiga eller steniga ytor, från vilka finjord och sand avlägsnats med vind eller vatten. Stenarna kan vara tätt packade till en jämn och lättframkomlig yta, eller bilda en glesare och ojämn beläggning.
Stenar, block och bergytor i öknen får med tiden en allt mörkare brun till svart färg på ytan, s k ökenlack. Sådana fritt liggande stenar, som utsatts för slipning genom drivande sand, får en karakteristisk glans och slipade fasetter. De kallas trekantstenar (ventifakter).
När vittringsmaterialet brutits ned till så små dimensioner att vinden förmår gripa tag i och förflytta det, uppstår en erg (sandöken). De flesta sandöknar torde emellertid ha tillkommit på annat sätt, t ex genom tillförsel av material från sandstränder, torrlagda sjö- och havsbottnar eller från kringliggande områden.
Klippöken och grusöken är de vanligaste typerna, medan sandöken endast omfattar en mindre del av den totala ökenarealen. Arabiska öknen, som är den sandrikaste, täcks bara till 1/3 av sanddyner, Sahara endast till 1/5. När det någon enstaka gång regnar gräver vattenströmmarna djupa spår i det lösa materialet. En sådan flodbädd, wadi, som större delen av året ligger uttorkad, kan variera i storlek från smal rännil till en flera hundra meter bred dalgång.
Längs de mer eller mindre permanenta vattendragen och på platser där grundvattnet strömmar nära markytan uppstår oaser. (Som namn på ett vattenförande skikt i jord eller berg används begreppet akvifer.) Oaserna ligger således nästan alltid i sänkor, och i sandöknarna kan de lätt bli begravda av de vandrande dynerna. De centrala delarna av oasen bevattnas året om, och där odlas dadlar, oliver, apelsiner, citroner och vin. I oasens utkanter, som bara bevattnas när vattentillgången är som störst, odlas t ex sädesslag och baljväxter.

Tillbaka


Copyright
© 1999-2002 [Växten & Marken]. All rights reserved.
Information in this document is subject to change without notice.
Other products and companies referred to herein are trademarks or registered trademarks of their respective companies or mark holders.