Hur bladen ser ut

De blad som först utvecklas ur en grodd kallas hjärtblad eller groddblad. Efter sin placering på växten indelas bladen i lågblad på växtens nedre delar, mellanblad, örtblad (de blad man vanligen avser då man talar om bladen hos en växt) samt högblad närmast blommorna. Efter det sätt på vilket bladen är placerade kallas de strödda eller spiralställda om de sitter ensamma på olika höjd på stammen, rosettställda när strödda blad sitter mycket tätt, motsatta när två blad sitter mitt emot varandra, och kransställda då flera blad växer på samma höjd.

Mellanbladen, som växer ut från stammen vid leder, består av bladskiva, bladskaft och bladfot. Bladfoten, som kan vara försedd med bladlika bihang, stipler, fäster bladet vid stammen eller stjälken; när den omsluter stjälken som hos gräs kallas den bladslida. Vid övergången mellan bladslidan och bladskivan hos gräsen finns en hinnlik bildning, snärp. Från stammen går genom bladskaftet och ut i bladskivan bladnerver, ett av stödjevävnad omgivet ledningssystem för vatten och näring.

Efter bladnervernas utformning talar man om enkelnerviga eller parallellnerviga blad, som har parallellt löpande, till synes ogrenade nerver, fjädernerviga blad, som har en förgrenad huvudnerv, och handnerviga blad med flera förgrenade huvudnerver.

Efter antalet bladskivor och bladkantens utformning indelar man bladen i enkla och sammansatta blad. Enkla blad har endast en bladskiva och är antingen hela blad utan djupare inskärningar eller flikiga blad med djupare inskärningar.

Efter bladkantens form kallas ett helt blad helbräddat, sågat, naggat eller tandat. Flikiga blad är antingen parflikiga och fjädernerviga (t ex ek) eller handflikiga och handnerviga (t ex lönn). Sammansatta blad har flera bladskivor; de är antingen parbladiga och fjädernerviga (t ex rönn) eller fingrade och handnerviga (t ex klöver).

Såväl översidan som undersidan av ett blad täcks av ett enkelt hudskikt (epidermis). Innanför epidermis ligger bladkött (mesofyll), som utgörs av palissadvävnad och svampvävnad. Palissadvävnaden ligger närmast under översidans epidermis och utgörs av långsmala, cylindriska celler ställda vinkelrätt mot bladytan. I cellerna, som är rika på klorofyll och till vilkas inre ljuset lätt tränger ned, sker det mesta av fotosyntesen. Bladets svampvävnad (svampparenkym) är en lucker vävnad, som ligger innanför undersidans epidermis. De ganska klorofyllfattiga cellerna skiljs åt av gasfyllda mellanrum med klyvöppningar. I bladköttet löper kärlsträngar (bladnerver).

Mellanbladens främsta uppgift är att bereda näring av vatten och koldioxid, som upptas från luften. Denna process, som kallas kolsyraassimilation eller fotosyntes, sker under solljusets medverkan och möjliggörs av bladens gröna färgämne, klorofyll. Andningen och vattenavdunstningen regleras genom ett stort antal klyvöppningar i den hudvävnad som täcker bladytan; de förekommer särskilt rikligt på bladets undersida. Blad kan genomgå en bladmetamorfos, dvs ombildas för en annan uppgift än att bereda näring; ett exempel utgör blombladen. Hos vissa växter omvandlas mellanblad till hårda, stickande bladtornar. Bladens livslängd sammanfaller vanligen med en vegetationsperiod, men många blir äldre, t ex tallbarr (3-4 år) och granbarr (12 år).

Tillbaka


Copyright © 1999
-2002 [Växten & Marken]. All rights reserved.
Information in this document is subject to change without notice.
Other products and companies referred to herein are trademarks or registered trademarks of their respective companies or mark holders.